Gåden om Odin: Manden på stenen

"Man kan ikke forstå den danske forhistorie uden den nordiske religion"

~ Lotte Hedeager

 

I en serie inlägg förra sommaren (juni-juli 2022) skrev jag om Danmarks radios (DR) historiedokumentärserie Gåden om Danmarks første konge med danska historikern Cecilie Nielsen. I den sökte Nielsen efter danska järnålderskungar före Gorm den gamle som är första kungen i den officiella danska regentlängden, trots att det finns belägg för tidigare kungar. 

Gåden om Odin kan ses som en fristående andra säsong. Liksom den tidigare säsongen, börjar Cecilie Nielsen i Jelling på Jylland där Gorm och hans son Harald Blåtand rest varsin runsten. Liksom i första säsongen, börjar Nielsen även denna gång med att ställa frågor. Bl.a. om den mansfigur som är avbildad på Haralds stora jellingsten är Jesus. Det menar arkeologiprofessorn i Århus, Else Roesdahl rätt bestämt att det är, men andra som t.ex arkeologiprofessorn Lotte Hedeager konstaterar att mannen ändå är mer hednisk i sitt uttryck än kristen.

"Historieforskningen står altid med de samme kilder. Arkeologin derimod kan nok være sværere at forstå, men der dukker hele tiden nye spor op."

~ Søren Sindbæk

 Arkeologen Søren Sindbæk som är en av experterna som intervjuas i den stora hallbyggnaden i Sagnlandet Lejre har oftast rätt, men vid enstaka tillfällen dyker det faktiskt upp nya historiska källor. Ett exempel är Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad i ett exemplar av Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum som jag skrev om i inlägget Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad (3 maj 2018), men det händer sällan. Ett exempel på ett fynd som plötsligt dykt upp i Danmark senaste åren är ett spänne som hittades med metalldetektor i Holev på Fyn och som lämnades in till Vikingamuseet i Ladby i maj 2022. Det nämns inte i programmet, men det kallas Holev-fiblen och ni kan se den i en bild i denna artikel från Fyens Stiftstidende (läst 25 december 2023). Spännet har en figur som liknar den på Harald Blåtands Jellingsten. Den är omgiven av två fåglar och dateras till 600-talet. 

Ladby är ytterligare en plats som dök upp redan i Gåden om Danmarks første konge. Då besökte Cecilie Nielsen Ladbykongens grav i avsnittet Den plyndrade grav som jag skrev om i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Den plyndrade grav (30 juni 2022). Den här gången gäller det, som sagt, Horlev-fiblen och arkeologen Ane Jepsen Nyborg berättar om den och visar att figuren med de stora, runda ögonen oh det spetsiga skägget är ett vanligt motiv i konsten flera hundra år före Harald Blåtand låter göra den stora Jellingstenen. Jepsen Nyborg berättar också att Holev ligger mellan Ladby och Odense, ett ortnamn som betyder Odens vi.Vi är benämningen på en kultplats från det förkristna Skandinavien, vilket gör att man kan ana att det funnits en sådan till Oden någonstans i trakten kring Odense.

"Vi tror at nordisk mytologi er nem og afsluttet. I virkeligheden ved vi kun så meget om hvad det er."

~ Ane Jepsen Nyborg

Det blir uppenbart i Ladby att mannen på Jellingstenen är del av en en flera hundra år gammal bildvärld när kristendomen på allvar kommer till Danmark i slutet av 900-talet. Samtidigt är Jellingstenen alltså också en symbol för något nytt. Hur hänger det ihop? 

"Jeg ved godt, det er en vild tanke. For sætter jeg spørgsmålstegn ved, om det er Jesus på Jellingstenen, gør jeg det også ved fundamentet for vores opfattelse af Danmark."

~ Cecilie Nielsen

Jellingstenen har uppenbart med tiden kommit att bli en av de främsta symbolerna för (det kristna) kungariket Danmark och bilden på mannen finns med i alla danskars pass (Den ni ser på bilden ovan är från min danska väninnas.). Däremot skulle jag säga att Oden varit lika viktig för danskars identitet, så jag tycker nog tanken mer berikar och expanderar "danskheten". Danerna finns ju uppenbarligen före Jesus och kristendomen kom.

"Odin er mange ting. Odin er dødsgud. Odin er krigsgud. Odin er gud for digtning. Odin er gud for kongerne. Odin er gud for magi. Og for en hel masse andre ting. Det gør at det er svært at arbejde med Odin."

~ Simon Nygaard

Det tas inte upp i serien, men med tanke på årstiden och dagen (annandag jul) som jag skriver detta inlägg, kan tilläggas att Oden även är julens gud: Jólnir. För ett år sedan skrev jag inlägget Karin Schager - Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande (26 december 2022) om Karin Schagers bok Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande. Där går Schager igenom de nordiska traditionerna kring Staffan Stalledräng med Staffansritterna och -upptågen som förr arrangerades på annandag jul. En del av deras ursprung kommer från berättelserna om hur Oden for över världen tillsammans med de osaliga andarna som då och då kunde låna folks hästar. Denna berättelse återskapades långt fram i tiden i olika delar av Norden och även om Hilding Celander enligt Schager fick mycket kritik för sin uppsats Julkärve och Odinskult när den kom 1920, finns det enligt både mig och Schager nog mycket i att julkärven från början sattes ut till Odens hästar. Jellingstenen verkar med andra ord inte vara enda ställen där Jesus och Oden delar plats. 

Egyptologen Sofia Häggman skriver i boken Mumier. Fakta. Forskning. Fiktion att de antika egyptiska myterna och sederna är mångfasetterade och motsägelsefulla för att de hela tiden lade till nya element, men aldrig verkar ha tagit bort något. Det samma lade jag själv märke till när jag höll på med det svenska/nordiska kristnandet (Ni hittar min masteruppsats här.) och Häggman hjälpte mig att formulera det. Det här är lite vad Annette Lassen är inne på också när hon berättar om sina genomgångar av eddorna från Island som Cecilie Nielsen besöker. Istället för att avskriva dem som "fiktion", vilket många "källkritiker" gjort, gäller det att försöka förstå vad som är påverkan från kristendomen i dem. Lassen menar t.ex. att en kristen som hör berättelsen om en gud (Oden) som hänger sig på i ett träd, relaterar den till Jesus på korset.

I Manden på stenen får vi följa med Cecilie Nielsen upp på hennes egen vind där hon plockar fram en bok om fornnordisk mytologi som hon köpte som barn. Hon säger att den gudom hon hade svårast att förstå var Oden och att känslan finns kvar hos henne. Det jag gillar med Gåden om...-serien är att Nielsen som programledare (trots att hon själv är professionell historiker), ställer sig på tittarnas nivå och lär sig med dem när hon åker runt och besöker forskare som förmedlar sina både sina forskningsmetoder och sina -resultat till henne. Här erkänner hon också att hon själv har (haft) svårt att förstå Oden istället för att, som tyvärr många forskare, konstatera att "det kan vara svårt att förstå" någonting (för folk som inte är forskare), vilket jag tycker är lite elitistiskt. Mycket i både historien och samtiden är svårt att förstå och ofta spelar det ingen roll hur många högskolepoäng eller forskarutbildningar man har. Innan jag började med mina djupdykningar i 1500-talet, trodde jag att forskning generellt ansågs vara att man ställde frågor till ett eller flera källmaterial och försökte förstå det och de människor som de involverar. Att döma av en stor del av publikationerna kring förmodern svensk historia, har jag dock fått uppfattningen att det ofta handlar om att skriva vad man själv tycker... Men jag ska vara snäll. Det är ändå jul ännu.

Nystart

Jag har haft lite problem på sistone och kände att det kanske var en idé med en nystart. Innehållet från den gamla bloggen är överfört till denna.

Kung Märta är ett namn som mer egentligen visar på mitt fokus. Det förra kom till för att jag älskar brittiska Horrible Histories. Det är en serie barnböcker och en TV-serie med liknande upplägg som svenska Fem myror är fler än fyra elefanter med skojiga sketcher och sånger. Fast istället för att förmedla alfabet och siffror är det inriktat på historieförmedling. Rekommenderar det verkligen för det är väldigt roligt även för vuxna. Böckerna handlar om olika tidsperioder som givits speciella namn som Terrible Tudors, Slimy Stuarts och Ruthless Romans. Min förra bloggtitel var en svensk version, men problemet är att jag inte egentligen står bakom idén att Vasa-ätten var så vansinnig längre även om det hävdas av de flesta andra. Jag har inte helt givit upp min svenska version av Horrible Histories-titlar, men hur får ni lista ut själva.

6 år

Idag är det sex år sedan som jag startade denna blogg (inte mitt skrivprojekt, det började jag med 4 juli samma år, 2017) och jag känner fortfarande av den skrivkramp som jag drabbades av under pandemin även om det börjar lossna. Allt går väldigt segt även om stressen börjar släppa. 

Året som gått har varit speciellt ur Vasa-synpunkt eftersom det var 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung av Sverige i Strängnäs. Jag har dock tillbringat ofattbart mycket tid i Danmark. Höjdpunkten var besöket på Kalø slottsruin en bit utanför Århus, som jag skrev om i inlägget Kalø slottsruin- I Gustav Vasas fotspår (15 juni 2023). Som jag skrev där, är det lätt att bli besviken när man besöker historiska platser då mycket oftast har förändrats, men Kalø är fortfarande väldigt medeltida. Det gick t.o.m. unga nötkreatur runt i hagen omkring slottsruinen, vilket stämmer med den oxhandel som Kalø var en del av och som var så betydelsefull för dansk medeltida ekonomi.

I mars var jag på Historiske Dage i Köpenhamn där "romarna" imponerade med ett riktigt lädertält.  Där träffade jag även danska historikern Cecilie Nielsen vars dokumentärer på DR kommit att tillhöra mina favoriter. Under året som gått, har det gjorts två till om järnåldern: Gåden om Odín och Gåden om Thyra . Den sista är bara två avsnitt (mot sex för övriga två säsonger) och verkar ha uppkommit tack vare att runologerna Lisbeth Imer och Laila Kitzler Åhfeldt ville presentera uppgifterna direkt till allmänheten. Jag håller på med inlägg om dessa två säsonger, men har inte hunnit färdigställa dem. Om någon är intresserad, har jag skrivit om första säsongen Gåden om Danmarks første konge i inläggen Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin (26 juni 2022), Gåden om Danmarks første konge: På sporet af Thyra (28 juni 2022), Gåden om Danmarks første konge: Den plyndrade grav (30 juni 2022), Gåden om Danmarks første konge: Kilden i Wien (3 juli 2022) och Gåden om Danmarks første konge: Den mystiske sagn (5 juli 2022). Alla tre säsonger kan för övrigt ses även från Sverige på DR TV.

Historien om Sverige vet jag seriöst inte om jag kommer att skriva om eller ens fortsätta att se. Det är ju ingen hemlighet vad jag tycker om majoriteten av svensk populärhistoria och jag har märkt att jag inte längre orkar den sensationalistiska vålds- och eländesporr baserat på modernpolitiska åsikter som det oftast mynnar ut i. Jag såg avsnitt ett eftersom stenåldern inte (längre) är präglad av detta och det var bättre än jag trodde. Däremot undrar jag varför man inspirerats av DR:s Historien om Danmark och inte de nyare dokumentärerna med Cecilie Nielsen som jag nämnde ovan. Jag gillar Simon J Berger, men  hade det inte varit bättre om han hade fått vara en "stand in" för tittarna och fått besöka forskarna i deras yrkesmiljöer och att de där får visa och berätta om fynd som gjorts? 

Programmet menar också att man visar den "stora berättelsen" om Sverige, men de visar inte egentligen särskilt mycket lokal/regional variationen på stenålderslämningarna och jag saknade skildringar av stenåldershus t.ex.

Bara kort om den mörkare hudfärgen på de första människorna som kom hit (efter istiden) då detta blivit uppmärksammat: det är faktiska forskningsresultat och ska förmedlas. Däremot tror jag det blir bättre om man bara nämner det och inte försöker göra en sådan jättegrej av det. Förmedla det som något helt naturligt istället för att sensationalisera och göra en stor grej av det. Det gör det lättare att det blir naturligt för tittaren. 

Jag är väldigt trött både på att bli besviken och på att vara arg. Faktum är att jag känner en enorm uppgivenhet kring mycket av svensk historieförmedling. Kring det svenska 1500-talet är det oerhört tydligt att mer, ordentlig forskning behöver göras av personer som faktiskt tycker om att gräva djupt i källorna och som också kan ta in kunskaper om hur människor faktiskt fungerar i verkligheten samt hur makten i det medeltida och tidigmoderna Sverige faktiskt var uppbyggd. Att avfärda adeln som en maffiaorganisation är faktiskt väldigt barnsligt och kontraproduktivt. Man förstår inte det förmoderna svenska samhället om man inte har koll på alla grupper i det. Dessutom tycker jag inte längre att man ska applådera män bara för att de nämner kvinnor. Har sett för många nedvärderingar av dem till sexslavar och i vissa fall blir de även reducerade till hysterikor, vilket jag på riktigt trodde att svenska akademiker idag visste den misogyna bakgrunden till. Jag är inte intresserad av märkliga tolkningar utifrån sexuella preferenser eller Game of Thrones. Jag vill höra om de riktiga människor som befolkar det förflutna och den värld som de lever i och den blir bäst om man faktiskt låter dem berätta sin historia för de känner sig själva, de människor som lever omkring dem och den värld de lever i bäst! 

Bild: Kalø slottsruin

Medeltidsmuseet - ett litet farväl med hopp om återseende

Jag brukar ha som tradition att besöka ett museum på min födelsedag när jag kan. Medeltidsmuseet i Stockholm har jag egentligen besökt bara för några år sedan, men då museet stänger i nuvarande lokaler 5 november (2023) kändes det självklart att gå dit igen.

Medeltidsmuseet kom till i samband med en ombyggnad av riksdagshuset på Helgeandsholmen i slutet av 1970-talet. I samband med denna gjordes en omfattande arkeologisk undersökning. I samband med den påträffades bl.a. det så kallade Helgeandshusets medeltida kyrkogård, grundmurar från 1600-tals palats samt delar av den stadsmur som Gustav Vasa lät bygga på 1530-talet. Man fattade då beslutet att göra ett museum kring dessa lämningar. 

Jag har besökt museet otaliga gånger genom åren och jag kommer verkligen sakna det när det stänger. Det är ett museum som framför allt satsat på att förmedla historiskt (medeltida) vardagsliv med utgångspunkt i det arkeologiska materialet som hittats i staden. Därför är det egentligen märkligt att boken som skrevs till museet av Göran Dahlbäck, I medeltidens Stockholm är så pass fokuserad på det historiska materialet även om jag inte har något emot den. Den är välskriven och fokuserar på vad det historiska källmaterialet faktiskt säger.

Jag minns att jag som barn var lite rädd för galgbacken som på den tiden var större och mer framträdande än den varit på senare år. Det var inte förrän mitt favoritprogram Hjärnkontoret besökte museet och de stod vid galgbacken när de tävlade barnen redovisade sina svar som jag på allvar vågade mig dit. Då var det häftigt att stå där de hade stått.

Jag minns inte hur det var då, men på senare år har det funnits skyltar som beskriver brott som begicks i Stockholm under medeltiden och som man kan läsa om i stadens tänkeböcker. Om jag får önska något till det nya medeltidsmuseet som kommer att överta Nobelmuseums plats i Börshuset även om det dröjer många år innan de kan flytta in, är det att de kikar lite på Moesgaard museums förmedling av rättsskipning i Århus under medeltiden för det är riktigt roligt.

Besökaren får sätta sig på borgmästarens plats och ser resten av rådet på en skärm. Framför sig på bordet ligger en uppslagen bok med ett antal fall (om jag inte minns fel är det tre) som projiceras på boken. (Hela bordet är projicerad. Vid ett tillfälle i ett av fallen, spiller en av rådmännen ut sitt vin där.)

Ett av fallen minns jag särskilt och är alltid det första jag väljer när jag har vägarna förbi. Det handlar om att Århus biskop, Jens Iversen Lange (som är lite Århus motsvarighet till Strängnäs Kort Rogge), anklagar Esben Jude för att ha kapat ett skepp 29 september 1459. Rådsmännen är ytterst skeptiska till anklagelsen: "Sen när blev sjöröveri olagligt?" frågar en av dem varpå borgmästaren (vars röst bara hörs eftersom besökaren sitter på hans plats) förklarar att förklarar att kungen (Kristian I) kommit överens med Polen-Litauen om att man inte ska kapa varandras skepp. "Sedan när ska vi hjälpa våra fiender?" frågar en annan av rådmännen och var är egentligen biskopen? 

Inte just i fallet med biskopen och sjörövaren, men i övriga får man vara med och rösta om domslutet. Sedan visas det riktiga domslutet från tänkeböckerna på boken på bordet, komplett med rådmännens sigill.

Det är ett enkelt och roligt sätt att visa hela rättsskipningen och inte bara det värsta straffet. Det förmoderna rättssystemet är inte alls lika godtyckligt och orättvist som det ofta framställs i historieförmedlingen och de strängaste straffen användes långt ifrån alltid. Lagstiftningen är hård för att avskräcka folk från att begå brott (en aspekt av lagstiftning som verkar helt försvunnen idag) och det vanligaste straffet vara böter. Ett av fallen i Århus är för övrigt när den rike godsägaren Peder Skram slagit ihjäl en annan man när han var väldigt full. Det är första gången som jan begår ett brott och han framstår som väldigt ångerfull och är villig att betala en ordentlig mannabot till offrets familj. I detta fall är det intressant att följa resonemanget hos rådmännen som till slut kommer fram till att Peder normalt inte skulle slå ihjäl någon och eftersom han själv erbjudit att betala till de anhöriga, döms han till att göra det. Ett sådant här fall och att få höra resonemanget kring domslutet, leder till bättre förståelse för hur det rättsliga systemet under medeltiden fungerade än vad genomgångar (och fördömande) av lagstiftning och enkla uppvisningar/genomgångar av de värsta straffmetoderna gör.

Som sagt har Medeltidsmuseet satsat på att förmedla den medeltida vardagen och jag kommer att sakna den mångsidiga lilla staden man byggt upp där man kan hitta allt från en byggarbetsplats till kyrka/kloster och hantverkshus. Mitt i museet har även det så kallade Riddarholmsskeppet varit placerat. Såvitt jag har förstått pågår det en hel del forskning om skeppet för närvarande, men det kan ha tillhört biskopen i Linköping, Hans Brask. Mindre fokus har legat på särskilda händelser, men det berättas lite om Slaget vid Brunkeberg och de hade en specialutställning om Stockholms blodbad i samband med 500-årsdagen 2020, vilken jag skrev om i inlägget Medeltidsmuseet - Stockholms blodbad 500 år (7 november 2020).

Medeltidsmuseet hjälpte mig på ett något iväntat sätt för bara något år sedan. Som jag berättade i inlägget Folke Lindberg - Västerviks historia 1: Tiden 1275-1718 (20 maj 2020) har Västervik en borgmästare i mitten av 1500-talet som heter Vaste Andersson. Märta Leijonhufvud slänger ut honom ur staden då han mördat en man. Senare dyker han upp i Söderköping där prästen beklagar sig över att han alltid är full. Prästen berättar också att Vaste anklagas för tidelag med en ko. Först och främst vill jag säga att jag tror det inte hände. Jag tror det är som med drängen Arvid i Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna att det är något man sa för att svärta ner en persons rykte (Det finns, såvitt jag kan se, dock inget som talar emot vare sig alkoholismen eller mordet.). Oavsett ledde det mig in på en jakt efter storlek på kor i arkeologiska rapporter från medeltida och tidigmoderna lämningar. Jag kunde inte hitta något övertygande, men plötsligt under ett besök på Medeltidsmuseet, märkte jag att de målat upp bilder med storleksskillnader på olika husdjur mellan medeltiden och idag. Ett av husdjuren var kor (som ni kan se på bilden här intill) och jag insåg att storleken på medeltida kor faktiskt är "passande".

Ibland önskar jag att museum skulle göra små häften av texterna till utställningarna och sälja när de stänger dem. Ofta år man veta saker på skyltarna som inte finns så lättillgängligt på annat håll. En skylt berättar t.ex. att 10 oktober efter slaget vid Brunkeberg den dagen 1471 (för övrigt även min födelsedag) firades som en typ av nationaldag av stockholmarna. (När jag får tid ska jag kolla upp detta närmare. Skylten berättar i övrigt att riddaridealet inte hörde hemma i en verklighet av "våld, intriger och oheliga allianser" inom den manliga makteliten och som nog blivit tydligt i denna blogg, har jag kommit att börja ifrågasätta sådana klyschor ordentligt på senare år.)

Delar av mig tror egentligen att flytten kan bli bra. Jag tror Medeltidsmuseet får större utrymme att visa alla fantastiska fynd de har i magasinen och förhoppningsvis också alla Karl-Olov Björks blodbadsskulpturer som köptes in av museet till den ovan nämnda blodbadsutstllningen. Från riksdagens sida har man sagt att man vill göra ett upplevelsecenter kring de fasta fornlämningarna som är orsaken till museets existens. Detta tror jag kan göra att de och deras historia kan framhävas betydligt mer än vad de blivit under museets tid i lokalerna då de oftast kommit bort pga montrar och föremål. Det som gör mig ledsen är att det kommer ta oerhört många år innan Börhuset blir ledigt och därför också för museet att kunna öppna igen. Jag kommer också sakna den lätt sluttande valvgången som fått det att kännas som att man verkligen går ner i medeltiden, en metafor som funkat särskilt kraftigt för mig som arkeolog. 

Bild 1: Resterna av Gustav Vasas stadsmur.
Bild 2: Rekonstruktion av Birger Jarl
Bild 3: Riddare

Bild 4: Storleksskillnad på kor 

Bild 5: Rekonstruerad medeltida gris

Bild 6: Valvgången som tagit besökarna ner i medeltiden

Drottningholm, slottet med betoning på drottningen

Den svenska drottning som mest är förknippad med Drottningholms slott är förmodligen Hedvig Eleonora som tog över slottet som nybliven änka efter Karl X Gustav 1661, men faktum är att slottet och området där omkring präglats av ytterligare två svenska drottningar. Drottningen som åsyftas i namnet är Katarina Jagellonica.

Johan III började bygga slottet på Lovön utanför Stockholm 1580. Egendomen hette då Torvesund, men i samband med att han gav det till sin fru, Katarina Jagellonica, döptes den om till Drottningholm. Detta första slott brann emellertid ner kort efter Hedvig Eleonoras övertagande och hon kom därför att bygga ett helt nytt slott på platsen liksom att lägga grunden till lustgården. Det nya slottet blev byggt efter inspiration från såväl Italien och Frankrike och lustgården i barockstil hämtade inspiration från franska slotten Versailles och Chantilly. Hedvig Eleonora hann dock dö innan slottsbygget var helt färdigställt.

Den tredje drottningen som satt sin tydliga prägel på platsen är Lovisa Ulrika som gifte sig på Drottningholm med Adolf Fredrik 18 augusti 1744. Till bröllopet skrev Johan Helmich Roman Drottningholmsmusiken som ni kan höra här. Som bröllopspresent fick hon nyttjanderätten till Drottningholm och kungaparet kom att tillbringa somrarna där. Förutom att bygga ut slottet till vad det är idag, lät Lovisa Ulrika bl.a. uppföra Drottningholms slottsteater och hon fick även Kina slott av sin make på sin 33-årsdag (De förtjänar båda sina egna inlägg vid ett senare tillfälle.). De båda senare är, såvitt jag har förstått det, främsta orsaken till att Drottningholms slottsområde kom att bli Sveriges första världsarv 1991. Unescos världsarvskommitté motiverade sitt beslut med att säga:

"Anläggningen Drottningholm - slottet, teatern, Kina slott och parken - är det bästa exemplet i Sverige på ett kungligt 1700-talsresidens, representativt för all europeisk arkitektur från denna tid. Drottningholms slott är påverkat av franske kungens Versailles liksom många andra slott i Europa under denna tid."

Sedan 1981 bor också kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia på Drottningholm och kungen ska, enligt SVT:s kommentatorer under hans 50 års-jubileum på tronen nu i helgen (15-16 september 2023) köra sig själv och drottningen till och från jobbet på Stockholms slott.

Jag besökte Drottningholm nyligen efter att inte ha varit där sedan jag var liten. Trots goda möjligheter att ta sig dit utan bil, har det inte blivit av. Denna gång hade jag och min väninna fått fribiljetter av Strömma efter att vi upplevde en minst sagt intensiv "guidening" på en tur med deras båt till och från Skokloster tidigare i sommar (Blogginlägg om det dyker kanske upp med tiden.). 

Direkt när man kliver in i slottet slår verkligen barocken emot en. Trapphuset finns avbildat i Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna och är enligt Kurt Johannesson i kapitlet En gudomlig ordning i Signums svenska konsthistoria 6: Barockens konst typisk för barocken. Monumentala trapprum kulminerade under barocken, men hade sitt ursprung i den italienska renässansen, vilket Göran Alm berättar mer om i kapitlet Interiörerna av  Signums svenska konsthistoria 5: Renässansens konst. Alm berättar att trapprummen plötsligt blev "något mer" än kommunikationsleder. Dess monumentalitet var viktig i hovceremonielet. 

Besöket på Drottningholm var som att fräscha upp minnen jag halvt hade glömt och jag förälskade mig i det om igen. Att det är Drottningholm är tydligt för det ligger en "feminin" aura över slottet som är svår att få grepp om för att beskriva. Detta trots att Hedvig Eleonora gjort två gallerier över sin make och sin son Karl XI pyntade med krigsmålningar. Men det är inte bara spår av drottningarna som är synliga. T.ex. finns en av Gustav III:s korkmodeller (Den över Pompeji.) utställd i ett av rummen. I ett av rummen fanns även en utdragssäng av Georg Haupt som tydligen fungerar än (Ni kan se den här till höger). Då den står indragen, var det bra med en bild av den som halvt utdragen så att man ser vad det är.

Trots att jag påmindes väldigt mycket om tidigare minnen under mitt besök, var det ändå mycket som kändes nytt. Nu har jag också betydligt mer kunskap om personerna som mest förknippas med slottet och inte minst barocken, vilket gjorde att minnena kunde fördjupas. Det väcker frågan om man borde göra ett besök på en plats/en utställning före eller efter man vet något om den. Jag kan se för- och nackdelar med båda. Förkunskaper fördjupar ofta upplevelsen, men samtidigt kan ens upplevelser också leda till att man börjar söka mer kunskap. Beror säkert på vem man är och även vad man är ute efter med ett besök. 

Jag måste också säga att även om det inte helt stämmer, är det bra att Kungliga slotten ändrat till att säga att Gustav III mötte sina föräldrar i Kina slott utklädd till en kinesisk prins då mandarin nog inte bara gett mig och min mellanstadieklass smålustiga mentala bilder av den lille Gustav.

Bild 1: Drottningholms slott från sjösidan 
Bild 2: Lovisa Ulrikas bibliotek

Bild 3: Detalj från trapphuset

Bild 4: Utdragssängen tillverkad av Georg Haupt

Bild 5: Karl XI:s galleri

Glyptoteket: Amarna - Solgudens by

Jag har sedan jag var liten haft ett stort intresse för det antika Egypten. Det började med mumierna och jag drömde en gång att skriva en avhandling om någon av alla mumierelaterade ämnen jag funderar på om jag inte skulle få skriva en om vikingakolonialism (Det blir troligen aldrig något av det.).
Intresset har varit väldigt slumrande, men liksom fallet med nordisk järnålder och kristnande, har det kommit tillbaka något på senare tid. Inte minst tack vare Glyptoteket i Köpenhamns utställning Amarna – Solgudens by som stänger i morgon (20 augusti 2023) efter att ha varit öppen sedan i januari i år (2023). 

Jag besökte utställningen för första gången i våras i samband med Historiske Dage, men kom mig inte för att blogga om den då. Sedan har jag besökt den ytterligare två gånger i samband med besök hos min danska väninna nu under sommaren. Det kan tyckas sent att blogga om den nu när den stänger i morgon, men jag har inte riktigt hittat orden. 

Den så kallade Amarna-perioden är en av de mer fascinerande tidsperioderna i Egyptens långa historia. Under sitt femte regeringsår bestämmer sig farao Amenhotep IV för att förkasta alla gudar utom en: solguden Aten, döpa om sig till Akhenaten och flytta huvudstaden i landet till en tidigare öde plats där staden Akhetaten byggs upp på kort tid. Akhetaten betyder Atens horisont och är idag mest känd under sitt moderna namn Tell el-Amarna. 

Det moderna namnet kommer från beduinstammen Beni Amran som huserade i området på 1700-talet.
Amarna byggdes på väldigt kort tid i mellersta Egypten (mitt emellan de äldre huvudstäderna Memphis och Thebe – vid dagens Kairo respektive Luxor.) och de s.k. gränsstelae som omger staden berättar om att Aten beordrat Akhenaten att grunda den just där. Tidigare hade inga andra gudomar eller kungligheter förknippats med platsen. Cyril Aldred skriver i boken Egyptian Art att konstnärerna arbetade i sjunken relief för att det skulle gå fortare. Gravar som arkeologerna påträffat på senare år vittnar om att tempot tärt på befolkningens kroppar som uppvisar förslitningsskador och många dog också i förtid. 

Antik egyptisk konst är väldigt tydligt igenkännlig. Den är väldigt idealistisk och stiliserad och kan också ofta framstå som rätt stel och formell. Amarna-periodens konst skiljer sig därför genom att den skildrar intima vardagsscener hos den kungliga familjen (som ofta ersätter de traditionella gudabilderna) och mer realistiska drag som enligt Cyril Aldred redan kommer in i konsten under Akhenatens pappa Amenhotep III:s sista decennium på tronen. Bl.a. börjar Amenhotep III avbildas som överviktig och även Akhenatens statyer visar honom med en lite överflödig mage. 

Aten avbildas som en sol som sträcker sina handförsedda strålar ner över den gudomliga kungafamiljen liksom ni kan se på dörröppningen i bilden från utställningens första rum här ovan till vänster där Aten välkomnar besökarna in i utställningen. Händerna håller ofta i hieroglyfen för liv: ankh. Atens namn skrevs ofta som kunganamnen i två kartuscher och här kan man se att namnet inkluderar de gamla gudarna Re-Herakhte och Shu (Herakhte kom med tiden att tas bort.). 

Det är lätt att förmedlingen av Amarna-perioden får ett alldeles för stort fokus på Akhenatens person, men Glyptoteket lyckas väl med att berätta även om staden som helhet och lite om dess invånares vardagsliv. Vardagsföremål som kvastar och korgar visas, liksom rester av hantverk som t.ex. textil- och glastillverkning, men också delar av de s.k. Amarnabreven vilka vittnar om kontakter med det östra Medelhavsområdet. Här finns även doftprover från olika växter vars rester påträffats i Amarna att lukta på och man kan även lyssna på en tolkning av den s.k. hymnen till Aten som troligen skrivits av Akhenaten själv (Finns tillgänglig på Spotify här.) som jag personligen uppskattade väldigt mycket. 

Man kunde även se en 3D-rekonstruktionsfilm där man flyger in över det stora Aten-templet i Amarna, men som vid så många andra 3D-rekonstruktioner, saknade jag såväl information om templets olika delar samt ”liv” i filmen i form av t.ex. människor.
Vi får även möjlighet att titta in i både bildhuggaren Thotmosis verkstad (Av förklarliga skäl har man inte kunnat låna in den berömda bysten av Akhenatens fru Nefertiti från Egyptiska museet i Berlin som påträffades där.), men här finns andra mer eller mindre färdiga skulpturer. Det ges även utrymme till information om Nefertiti själv. 

Vi får följa med ner i både den kungliga graven, huggen i klipporna ovanför Amarna, där Akhenaten med största sannolikhet blev begravd. Ett par fragment från hans mamma Tejes sarkofag antyder att hon, liksom hans och Nefertitis dotter Meketaten också begravdes där. Nära kungagraven finns flera påbörjade gravar varav en med en liknande trappa som Akhenatons grav. Detta har lett till tolkningar om att den var tänkt åt Nefertiti. 

En annan grav vi får ”besöka” är ämbetsmannen Ay. Hans titel Gudafader har diskuterats mycket och har lett till tolkningar om att han skulle vara väktare/förmyndare till guden (Ay blir trots allt förmyndare till Akhenatens son Tuthankhamun innan han får chansen som sista farao av den 18:e dynastin.), men också att han och hans fru Tey kan ha varit Nefertitis föräldrar. Att Tey beskrivs som ”Neftertitis amma” kan tyda på det. (Mer information om Ays grav finns här.) 

Som Glyptoteket berättar redan i den inledande texten är Amarna lika mycket en historia om en väldigt snabb kollaps. Lika fort som staden byggdes, övergavs den efter Akhenatens död. Ett bevis om något på att han inte hade folkligt stöd för sina reformer. Akhenatens Aten-kult blir ofta beskriven som den första monoteistiska religionen, men jag undrar hur den kan dateras i förhållande till judarnas historia. Jacobus van Dijk skriver också i kapitlet The Amarna Period and Later New Kingdom (c. 1352-1069 BC.) i The Oxford history of Ancient Egypt att flera av de andra gudomarna finns representerade i såväl konst som texter under Akhenatons regeringstid även i själva Amarna, vilket gör att man kan undra hur strikt Akhenaton verkligen var (eller kanske mer hade möjlighet att vara). Det är också oklart huruvida den egyptiska befolkningen utanför Amarna var tvungna att medverka i Aten-kulten.

Överlag uppskattade jag utställningen väldigt mycket, men den har sina brister. Bl.a. var det ibland var väldigt svårt att se informationen om föremålen då vit text hade klistrats direkt på glaset. Man var också väldigt ojämn i vad man förklarade. Kartusch förklarades t.ex. som ”ovale navneringe” men inte det fornegyptiska talatat som är standardiserade byggstenar av kalksten tillverkade för att effektivisera bygget av Amarna. 

Jag borde, som sagt, ha skrivit detta blogginlägg för länge sedan, men jag har haft svårt att hitta orden. Det lär inte bli någon brist på antika Egypten framöver heller här på bloggen. Jag hoppas nämligen få möjlighet att besöka Mosegaard museums kommande utställning Egypten – Besat af livet som öppnar i höst. (Det kommer för övrigt ett blogginlägg framöver om deras nyligen avslutade utställning Ud af kaos om Roms kollaps där bl.a. Valsgärde i Uppland och Sandby borg på Öland fanns representerade.)

Bild 1: Affisch på Glyptotekets fasad. 

Bild 2: Utställningens första rum där Aten välkomnar en in i utställningen.

Bild 3: En prinsessa från Amarna

Bild 4: Akhenatens huvud

Bild 5: Del av väggdekor från Amarna

Bild 6: Gipsmodeller av skulpturer funna i Thutmosis verkstad i Amarna.

Kristina av Bolsena

I samband med den så kallade Fruntimmersveckan förra året skrev jag inlägget Margareta av Antiokia (20 juli 2022) om helgonet som givit upphov till att alla Margaretor firar namnsdag 20 juli liksom kortfattat om fruntimmersveckans historia. 

Idag (24 juli) står det Kristina i den svenska almanackan och enligt Heikki Oja i boken Helgonnamn i almanackan har det i princip alltid gjort så sedan Petrus Olais almanacka från 1585 med undantag för några almanackor på 1600-talet då aposteln Jakobs mor Salome fick ta hennes plats. Stavningen byttes under 1800-talet ut från Christina till Kristina. 

Helgonet Kristinas verkliga liv är relativt okänd, men det går att belägga att hon funnits och levde under 200-talet e.Kr. Hon tillhör de tidiga jungfrumartyrerna och Sherry L Reames menar i Middle English Legends of Women Saints att hennes legend är "too fanciful to have much historical credability."

Det finns flera olika versioner av hennes historia. Hon sägs både ha varit född i Thyros i Fenicien (nuvarande Libanon) och i Bolsena i centrala Italien. Den senare staden är hon skyddshelgon för och Sherry L Reames menar att det är troligast att det stämmer. I den närbelägna etruskiska bosättningen Volsiniums katakomber har man hittat lämningar av en tidig kristen kyrka och en grav tillhörande en kvinnlig martyr med ett namn som liknar Kristina som redan i slutet av 300-talet dyrkades som ett helgon av lokalbefolkningen. Bevis som styrker detta går att finna i kyrkan St Apollinare Nuovo i Ravenna där en mosaik från 500-talet föreställandes en procession av jungfruliga helgon inkluderar Kristina iklädd en martyrkrona. Hon förekommer också på datumet 24 juli i en större mängd medeltida matyrologier.

Sherry L Reames menar att kulten kring henne inte var särskilt stark utanför Bolsena, men enligt avståndskalkylatorn är det 197,6 km (fågelvägen) därifrån till Ravenna där mosaiken som avbildade henne finns, att hennes namn nämns i många martyrologier och att det ju är minst sagt populärt från medeltiden och in i modern tid, vilket gör den kommentaren rätt märklig enlig mig. I Sverige har namnet haft kunglig och adlig glans sedan medeltiden med storheter som Kristina Ingesdotter, Kristina av  Holstein-Gottorp, Kristina Gyllenstierna, Kristina Sture och inte minst vår regerande drottning Kristina. Det finns många fler utöver dessa och namnet har fortfarande också kunglig glans då Carl XVI Gustavs syster heter Christina.

Sankta Kristina föddes in i en rik familj, men trots att hon ska ha varit väldigt vackert, ville hennes far att hon skulle bli en hednisk prästinna. Han låste därför in henne i ett rum med en större mängd hedniska gudastatyetter av guld och silver och beordrade henne att tända rökelse åt dem. Kristina tyckte emellertid att idolerna var falska då de skapats av människor och hon började fundera över vem som egentligen skapat världen. Hon bad därför till skaparguden och bad honom att visa sig för henne. Detta ledde till att en ängel kom till henne och berättade Jesus evangelium. Ängeln menade att hon var Kristi brud och varnade henne för att hon skulle få lida för sin religiösa övertygelse. 

När fadern fick veta att Kristina blivit kristen blev han rasande och slog henne. Hon försökte berätta om Jesus för honom och erkände att hon förstörde gudastatyetterna, vilket ledde till att hon fängslades. I fängelset blev hon torterad vid ett flertal tillfällen av fadern som t.ex. försökte bränna och dränka henne, men Gud räddade henne varje gång. 

När folk fick höra om miraklerna kring att hon överlevde vid upprepade tillfällen, började de vallfärda till henne och det sägs att hon fick ca 300 personer att övergå till kristendomen. Till slut blev hon emellertid halshuggen efter att ha överlevt 5 dygn i en brinnande ugn.

Bild 1: Kristina av Bolsenas grav i Sancta Cristina Basilika i Bolsena lånad härifrån.

Kalø slottsruin - I Gustav Vasas fotspår

"När nu så skett var att de vore bortförde för fångar, förskickade Konung Cristiern dem om, och blev Götstaff Ericson antvardad en Dansk Riddare i händer benämnd Eric Erichson till Kallöö. Samma Herr Eric Erichson var en ärlig och from man, han höll honom så passelige väl, dock behagade honom den spisning där vånkade (nämlige salt öl, svart och grovt bröd och härsk sill) så att han hade endels så gärne varit om halsen som han levde i sådane ömke, efter han fast bätter var van i sitt fädernesland."

 

~ Peder Swart, Gustav Vasas krönika (redaktör Mikael Mosesson 2018) 

6 juni i år (2023) var det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung över Sverige i Strängnäs. Från vad jag har förstått var det lite extra firande i Sverige, men själv tog jag mig till Danmark för att komma undan. Inte för att jag inte ville fira Gustav, utan för att jag kände ett behov av att göra det på mitt sätt. 

Det finns också en plats i Danmark som särskilt lämpar sig för ett firande av Gustav Vasa: Kalø slottsruin. Den ligger i Kalø Vig vid halvön Djurlands sydkust på Jylland, alldeles utanför den lilla staden Rønde och ca 20 km från Århus. 

Borgen byggdes ursprungligen som en av fyra borgar på Jylland av den danske kungen Erik Menved som ville stärka sin ställning på halvön efter ett misslyckat uppror mot honom. Borgen är byggd på en ö som kopplades till fastlandet med en fördämning som de besegrade upprorsmännen tvingades bygga ihop med borgen. Byggarbetet gjorde borgarna enormt impopulära och när Eriks bror, Christoffer 2 valdes till kung 1320, tvingades han gå med på att borgarna skulle rivas i sin konungaförsäkran. En konungaförsäkran (eller handfästning eller valkapitulation) innebär att kungen avlägger löften om de förpliktelser som kopplas till ämbetet i samband med sitt trontillträde. En del av denna brukar vara kungaeden. 

När Christoffer dog bestod Danmark av en massa pantlän. Jylland hade pantsatts till Gerhard 3 av Holstein (Grev Gert) som i sin tur pantsatte Kalø till sin underofficer Claus Limbek. Christoffers son Valdemar Atterdag löste in borgen 1343, men Claus blev kvar som pantherre till 1348. Enligt (danska) Wikipedia byggde Valdemar upp borgen igen, men Anders Bøgh menar i kapitlet Samfundet i boken Dagligliv i Danmarks middelalder att det istället var Grev Gert som var återuppbyggnadsherre. Det tycker jag låter rimligast med tanke på hur dålig danska "statens" ekonomi verkar ha varit och att Grev Gert som pantherre hade behov av borgen på ett annat sätt. Att statsekonomin fortfarande var ansträngd även under Valdemar Atterdag vittnar det faktum att Valdemar tvingades pantsätta Kalø igen i slutet av sin regeringstid. Denna gång till biskopen Bo Mogensen Lange i Århus. Drottning Margareta inlöste slutligen borgen 1407 och därefter bodde olika länsherrar på borgen fram till 1661 när det danska länsväsendet avskaffades i det nya enväldiga Danmark. 

Frederik 3 gav Kalø till sin utomäktenskapliga son Ulrik Frederik Gyldenløve. Han hade kvar den tills han blev ståthållare i Norge 1670. 1672 återfick han emellertid området av sin halvbror Christian 5. Borgen var då både föråldrad och i väldigt dåligt skick och Ulrik Frederik rev den och sålde byggnadsmaterialet till bygget av Charlottenborg i Köpenhamn (som han själv tog över). Istället byggdes Kalø hovedgård/ladegård en bit inåt land, alldeles utanför Rønde. 

1903 inledde Carl Martin Smidt (C.M Smidt) från Nationalmuseum i Köpenhamn omfattande arbeten för att frilägga och restaurera ruinen. För detta arbete har en minnessten uppförts vid ingången till borgen, vilken ni kan se på bilden här till vänster.

 Under 1930-talet upptäcktes att det fanns en stor risk för ras från huvudtornet och en pengainsamling startade, vilket ledde till att dubbelt så mycket pengar kom in som man hade bett om. Arbetet tvingades avbrytas i samband med den tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget då ruinen tog mindre skada av att det danska hemvärnet använde det som skyddsvärn. 

Idag är Kalø slottsruin del av Nationalpark Mols Bjerge. Den senaste arkeologiska undersökningen skedde strax utanför borgen 2006 och 2016 reste man en trappa i centraltornet för att besökare ska kunna se utsikten från toppen, vilket kan ses på bilden här till höger. Trappan är gjord för att enkelt kunna plockas bort igen. 

Kalø har genom åren inhyst flera fångar. Två av dessa är mer kända än övriga. 1625 fängslades Søren Quist på borgen. Han var präst i Vejlby och blev senare avrättad för mord på sin kusk som han inte hade begått. 

Den andra fången var (så klart!) en viss svensk Gustav Eriksson (Vasa) som tagits till fånga av Kristian II. (Att bli tagen som gisslan betydde på 1500-talet att man skulle sitta på ett skepp medan förhandlingar pågick. Då Kristian genast gav order om att skeppet med de fyra svenskar som blivit utvalda som gisslan skulle seglas till Köpenhamn, är det rätt tydligt att han ser dem som fångar och inte som gisslan.)

Under Gustav Vasas tid som fånge på Kalø var Erik Eriksen Banner länsherre på borgen. Baserat på utsagan i Gustav Vasas krönika citerad ovan verkar det som att de, till skillnad från övriga på borgen och de gäster som besökte den, kom bra överens. Gustav verkar emellertid ha ogillat maten ("salt öl, svart och grovt bröd och härsk sill"). 

På 1500-talet var oxhandeln (studehandel) en viktig del av det danska jordbruket och den danska ekonomin i stort. Den innebar att nötkreatur föddes upp och kvigkalvar som inte skulle bli avels- och/eller mjölkkor slaktades och åts på gårdarna och/eller blev sålda som mat till städerna. Tjurkalvarna kastrerades emellertid och blev kvar på gårdarna tills de var 4-5 år. 

Det sista år de var på gårdarna kallades de gräsoxar (græsøksne) och till hösten blev de sålda till en köpman eller godsägare som gödde dem med hö, halm och agnar så att deras vikt ökade markant. Dessa oxar kallades stalloxar (staldøksne). Dessa drevs sedan i stora hjordar till marknaderna i södra Danmark och Nordtyskland där de såldes vidare. Det var en av dessa hjordar som Gustav Vasa, utklädd till oxdrivare, följde med när han flydde. Då det går att belägga i källorna att han är i Lübeck i september 1519, stämmer det bra överens med marknaden i Husum i Schleswig-Holstein i augusti. Husum ligger bara 126,5 km från Lübeck enligt avståndskalkylatorn här (Från Kalø till Husum är det 258,69km.). Erik Banner fick böta 1600 gyllen för hans flykt. 

Många gånger när man kommer till historiska platser är det lätt att bli besviken. De har oftast ändrats så mycket (särskilt i modern tid) att det är svårt att föreställa sig hur det var där på medeltiden (eller under 1500-talet). Det som gör Kalø så fantastiskt är att det tillhör ett av undantagen. Borgen må vara en ruin, men själva platsen är ändå väldigt medeltida. Särskilt med den ojämna (och stundtals ganska svårforcerade) medeltida vägen ovanpå den medeltida fördämningen ut till borgen. Det är (idag) Danmarks längsta medeltida väg och var alltså redan 200 år när Gustav Vasa gick på den i samband med sin flykt från borgen. 

Kalø är en av platserna där arkeologen i mig liksom vaknar till liv. Den långa vandringen över den medeltida vägen gjorde att jag fick möjlighet att fysiskt ta in platsen såväl som reflektera över borgen som sådan och dess kända svenske fånge. Jag har antagit att Gustav Vasa var rätt otränad när han gav sig ut i dalaskogarna efter 1½ års fängsling, men han måste ha byggt upp en massa benmuskler av vandringen från Kalø till Lübeck. Det var länge sedan en plats överraskade mig (positivt) så mycket som Kalø gjorde och jag började verkligen att längta tillbaka direkt när jag lämnade platsen. Medan jag traskade fram på den ojämna vägen kunde jag inte heller låta bli att tänka på ett stycke i Alf Henrikssons bok Eriksgata: 

 "Överallt kan man färdas i vagn där deras majestäter fick skumpa fram på hästryggen. Det första mera storartade åkdon som skådats i Sverige lär ha varit den fjäderlösa himmelssäng på hjul som hertig Johan hade med sig hem från England år 1560; man förstår att allmogen gapade, ty det fanns just inga vägar där den kunde användas. De svenska prinsessorna av huset Vasa fick alltid full ridutstyrsel men aldrig någon vagn då de gifte sig och drog bort till främmande land. Den enklaste liftare färdas idag komfortablare än de."

Gustav Vasa och ekokammaren

Jag tittar ofta på Ted talks på Youtube eftersom jag tycker att det är trevligt att lyssna på andra människor när de berättar om ämnen de brinner för.

Ett av de Ted talks jag har sett på sistone är Sarah Lukes Authentic Connections Through Historical Research. Luke är lärare och historiker, vilket gör att det nog var rätt naturligt för henne att intressera sig för barns utbildning i det förflutna. Särskilt intresserad har hon varit av de så kallade Nautical School Ships, en form av internatskola ombord på två skepp för pojkar vars föräldrar försummade/inte klarade av att ta hand om dem eller som suttit i fängelse för mindre brott i Australien på 1800-talet.

Genom att kombinera akademisk och praktisk undervisning i ett hantverk, hoppades de australiensiska myndigheterna bryta en generationscykel av fattigdom och kriminalitet och det verkar på Sarah Luke som att det gick bra för de flesta av pojkarna även om några fortsatte att göra brott. Lukes arbete ledde till boken Like a Wicked Noah's Ark : The Nautical School Ships Vernon & Sobraon.

Sarah Luke beskriver det som att hennes forskning om skolskeppen helt konsumerade henne. Hon började t.ex. undra varför hennes elever inte kunde ha de sjömansuniformer som pojkarna på skeppen bar och hur lärarna på skeppen skulle hantera de undervisningssituationer som hon själv mötte med sina egna elever. Denna känsla, som Luke kallar authentic connection kan jag så väl känna igen. Ett tag när jag precis börjat gräva ner mig i det svenska 1500-talet gick jag runt dagarna i ända och tänkte på de som levde då. Det låter säkert märkligt, men jag har nog tillbringat mer tid med dem än med någon annan på senare år.

En pojke Sarah Luke hittade i australiensiska tidningar från 1800-talet var Jack Brown. Han hade jobbat på en bondgård i flera år och kom en dag tillbaka och mördade bondparet och deras dräng. Det var dock något märkligt med berättelserna i de samtida tidningarna Luke läste. De sa alla samma saker, bl.a. att Brown skulle ha begått morden iklädd sin skoluniform från skeppen.

Genom sin intensiva förbindelse med skolskeppspojkarna blev Luke tveksam på om det verkligen stämde att Jack var elev på skolskeppen. Hon beskriver det som att hon plötsligt märkte att hon befann sig i en ekokammare från 1800-talet, vilket hon definierar som: "...a space where all of your ideas, and maybe some of your beliefs and assumptions, are echoed and reflected back at you and you don't realise it. An echo chamber doesn't challenge your ideas, it just repeats them for you so you feel good. You don't really want to step out of an echo chamber because that's scary and dark. If you stay in the echo chamber, it's very comfortable." Därför gick hon till sina anteckningar och hittade att uniformerna återanvändes av andra pojkar efter att de lämnade skeppen. 

Luke började sedan att leta efter något av alla de alias som Jack Brown gick under i listorna för pojkar inskrivna på skeppet. Det stämmer att Brown begick morden, men inte att han var en av skeppsskolepojkarna. 

Så vad har detta med den ca 27-årige man som blev vald till kung för 500 år sedan idag (6 juni 2023)? Jo, jag har senaste sex åren upptäckt att i princip hela det svenska 1500-talet sitter fast i en ekokammare inte olik den Sarah Luke hittade i de australiensiska tidningarna från 1800-talet. En ekokammare som har intensifierats de senaste veckorna när manliga historiker tävlat med varandra för att berätta hur hemsk och förfärlig Gustav Vasa egentligen var. Och när skåningar på sociala media påpekat hur mycket de hellre vill ha Margarethe II utan att förstå att hela hennes existens (inklusive hennes namn!) är beroende av ett självständigt Sverige då hennes mor var svenska prinsessan Ingrid.

Jag kan inte säga exakt när det gick upp för mig att jag hade hamnat i en ekokammare, men det var någonstans mellan Lars-Olof Larssons allt för berömda och allt för lite ifrågasatta "biografi" Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann? och Bo Erikssons Sturarna. Makten, modern, missdåden. Jag märkte att nästan allt jag läste mer eller mindre upprepade samma ord (tyrann, blodig, brutal etc) och därför mer eller mindre skrev av varandra. Samtidigt började jag också läsa källor och hittade en levande, välfungerande värld befolkad av människor och inte av de genomonda, maktgalna maffiabossar som särskilt Eriksson betonar. När han sedan plötsligt skriver: "Hans försiktighet bidrar till att Svante framträder som något tråkig i de historiska källorna, ja som oförmögen att handla djärvt och vara kvick i talet. Men det var inte nödvändigtvis i avsaknad av personlighet, utan en klok överlevnadsstrategi i en mycket farlig värld." (Sturarna. Makten, morden, missdåden 2017:230) blir jag därför minst sagt förvirrad.

Det finns mycket att diskutera med det här citatet. Bl.a. varför Eriksson anser att alla män som inte är maktgalna, genomonda maffiabossar benägna att ta till våld mot andra människor i alla sammanhang alltid är tråkiga och personlighetslösa och i vilken av dessa grupper han i sådana fall placerar sig själv som man. Den fråga som är relevant just i detta sammanhang är dock var en historiker hittar en genomond maffiaboss om han menar att Svante inte framstår på det viset i de historiska källorna. Man kan ställa det i kontrast till Sarah Lukes beskrivning av sitt uppdrag i ovan nämnda Ted talk: "As a popular historian, I'm bound. I have to tell an authentic story of [The Nautical School ships]. I can't just make stuff up. I can't slant things in one perspective just to make the story more interesting." Det senare var vad det allt mer framstod som att folk gjorde i svensk populärhistoria, inte bara Eriksson.

Skildringarna var så extremt ensidiga och dessutom många rent vulgära, evolutionistiska, eurocentriska och antihumanistiska. Men på sida 10 i Sturarna. Makten, morden, missdåden förklarar ju Eriksson att hans bok inte handlar om människor utan ett namn, så det kanske är därför han känner att han konsekvent har rätt att ta sig så stora tolkningsfriheter kring källmaterialet. Frågan är varför han behöver 359 sidor för att förklara betydelsen av ett namn och varför inte ens det blivit korrekt, vilket jag skrev om i inlägget Efternamnet Sture (14 juli 2021). (Efter att jag skrivit inlägget, har jag läst på flera ställen att förnamnet Sture anses betyda "stor", vilket ju är betydligt lättare att förstå att man väljer som namn än "bångstyrig".)

Att inte alltid lyssna på källor utan påstå något annat är alltså inte bara typiskt för Bo Eriksson. Det blir t.ex. väldigt märkligt när historikern Erik Petersson under ett föredrag på Historiska museet i Stockholm i samband med lanseringen av hans bok Fursten av Norden. Kristian tyrann 2017 hävdade att ingen brydde sig om Stockholms blodbad när Sören Norby kallar Kristian II:s behandling av svenskar för omänsklig och danska riksrådet i det s.k. Opsigelsebrev til Christian 2: "Vi har overvejet og betænkt den stockholmske herredag, hvor... biskopper, riddere og andre adelige så ynkeligt og uredeligt er omkommet fra deres hals uden al nåde, dom og ret. Vi frygter, at det samme også skal ske os uden al brøde efter den onde kvinde Sigbrits råd, der skamløst uden al skel har kaldt os alle af adelen her i riget for slyngler og foræddere. Gud kender den troskab og villighed, som vi har gjort og gerne vil gøre... Gud og alverden skal indrømme, at vi har fortjent andet end galejer, sæk og sværd som hon har lovet os. Hun holdt sit ord før. Hendes gerning er Eders Nåde vel taknemmelig for og især de gerninger, som burde straffes for Gud og alverden... Derfor er at frygte, som det almindelige rygte går, at Eders Nåde har inddraget udlændinge her til landet for at ville overfalde os efter samme kvindes råd og tilskyndelse."

Man kan ju undra varför detta inte är viktigt när man skriver en biografi om Kristian II, men sådan är jag. Dessutom verkar väldigt många totalignorera svenskarnas faktiska reaktion Kristian II:s masslakt av den svenska maktelit (för att inte säga övergreppen på kyrkan): att han och hans legoknektar åker ut. Jag är väl medveten om att Dick Harrison hela tiden känner sig tvungen att hävda att dalkarlarna gick med Gustav Vasa för att de inte ville ge ifrån sig sina vapen, men det är faktiskt inte vad som står i Gustav Vasas krönika där det berättas att allt fler män (som dalkarlarna till skillnad från Gustav, känner) kommer till dem och bekräftar vad Gustav berättar om Kristians agerande. Kanske att man gärna ville behålla sina vapen beroende på vad kungen faktiskt hade för sig. Hur man då ska betrakta smålänningarnas uppror under ledning av Klas och Johan Kyle är oklart. 

Jag har länge undrat hur vi hamnade med en populärhistoria som inte förmedlade en bild utifrån källorna utan, oftast verklighetsfrånvända vantolkningar eller totalt ignorerande. Det är förenklat att säga att det bara var bröderna Weibull med sin Källkritik. Det började klarna när jag läste Susan Sontags essä Against interpretation från 1966. 

Sontag menar att konst ursprungligen var magisk, men att antika filosofer som Platon och Aristoteles började kräva att den legitimerade sig genom att hävda att den var efterhärmningar av verkligheten (mimesis). Under senantiken hade man dessutom gjort så många naturvetenskapliga framsteg att de antika myterna inte lätt kunde legitimeras, varför man började analysera och tolka konsten för att göra dem begripliga för den samtida befolkningen. Respekten man i det förmoderna samhället trots allt visade för verken försvann emellertid helt med moderna tänkare som Sigmund Freud och Karl Marx som helt ville "gräva sönder" dem på jakt efter den "sanna" undertexten. 

Sigismund Freud och hans psykoanalys har på senare år kommit stark kritik och avsnitt 214 i podcasten Sinnessjuk, berättar psykologen Dan Katz för Christian Dahlström att han alltid haft svårt att se det som vetenskap.

Karl Marx har (tyvärr) en mer direkt påverkan på svensk historieskrivning och jag finner ett behov av att skilja mellan "vanlig" marxism där forskaren inspireras av Marx teorier och vad jag kommit att kalla vulgärmarxism där forskaren helt går upp i vad Marx tyckte om människor och samhällen och därför ger sig själva tolkningsföreträde framför alla andra, historiska såväl som nutida personer. Att de dessutom oftast bara diskuterar med varandra, leder till att de hamnar i en ekokammare.

Den s.k. 68-vänstern hade uppenbarligen en enorm genomslagskraft i Sverige och som jag skrev i inlägget Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021) gav de sig själva gärna tolkningsföreträde framför andra samhällsgrupper bl.a. genom att påstå att de var "lurade" för att de sa att de trivdes i de då relativt nybyggda miljonprogramsområdena (De hade trots allt fått rinnande vatten och avlopp i sina egna bostäder, vilket de saknat i slummen inne i städerna.). I Sverige tror jag att det kanske blev extra abstrakt och teoretiskt för att 68-rörelsens föräldrageneration, till skillnad från den i övriga Europa, inte hade praktisk erfarenhet från kriget. Etnologen Agnetha Rundquist kallar deras s.k. socialrealism för eländesforskning i sin avhandling Blått blod och liljevita händer och det är ju egentligen mer det än realism. 

Det intressanta är att deras bondevurm inte verkar sträcka sig längre än till Nils Dacke som för all del kommit att bli vad man behöver honom till i sina modernpolitiskt färgade tolkningar. Jag har under de här sex åren läst om honom som både kommunist, libertarian och radikalkarolik. Historikern Peter Danielsson som höll föredraget Nils Dacke: Den småländske upprorsmakaren på Kalmar läns museum 16 april 2019 däremot försökte hålla sig till källutsagorna. Han slog fast att det inte finns något belägg i källorna för massavrättningar i samband upproret och konstaterade dessutom att bönder tenderar att vara ärkekonservativa. Då liksom nu. De har trots behov av att saker och ting fungerar som det alltid har gjort. 

Karl Marx kom själv från en gedigen borgerlig bakgrund och lyfte också mycket idéer från anababtisterna i Münster vilket gör hans bondeförståelse egentligen rätt begränsad och hans idéer verkar faktiskt egentligen också mest tilltala moderna stadsbor. 

Oförståelsen för bönderna generellt blir tydlig  när man inser att en svensk historiker som skrivit om Markus Meyers tid på Varbergs fästning (Pablo Wiking-Faria i 1400- och 1500-talets uppror i Halland. Engelbrektsupproret och Grevefejden med Marcus Meyer i boken Varbergs fästning och deras roll i Hallands historia) har haft väldiga problem att förstå varför bönderna lämnar Markus på tinget när han kräver dubbelt så höga skatter av dem. Markus har ju trots allt intagit Varbergs fästning och slängt ut Truid Ulfstrand, vars hustru Görvel Fadersdotter just fött deras barn, med hjälp av stadsbor.

I mitt inlägg Historiske Dage - Ett romerskt lädertält, Valdemar den store och Cecilie Nielsen (31 mars 2023) berättade jag om en dansk man jag träffade på Historiske Dage som jag kunde gissa mig till baserat på hans ålder och vad han sa att han nog tillhörde den danska 68-rörelsen. För honom var trots allt de 20 000 jylländska bönder som, när det danska riksrådet träffades i Horsens, hotade med uppror om inte Kristian II avsattes, inte del av det "danska perspektiv" han svarade med på allting. Istället var det bara adelsmän i det danska riksrådet och då var tydligen beslutet att avsätta honom officiellt av någon anledning inte att se som legitimt...

 

Mannen sa flera gånger åt mig att inte vara nationalistisk, men är inte en dansk som till varje pris ska försvara en dansk kung som agerar som en brutal, tyrannisk imperialist gentemot sitt grannland (Det finns väldiga paralleller att dra mellan det Kristian gör mot Sverige 1520 och det Vladimir Putin gör mot Ukraina idag.) nationalistisk? Det liknar på många sätt Lars-Olof Larssons väldigt ensidiga perspektiv och försök att ursäkta Nils Dacke och hans mäns brutala tortyrmord på äldre, sjuka och funktionsnedsätta män i boken Dackeland, ett perspektiv som han har kvar i Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann?. 

Men tro nu inte att det bara är den moderna vänstern som har problem med att sätta ideologin framför verkligheten. Utøya-överlevaren Elin L'Estrange berättar i debattartikeln Vi prøvde å si fra i 2011. Det var mildt sagt ikke velkommet i Aftenposten (14 juli 2021) i samband med 10-årsdagen av terrordådet på Utøya om hur illa dessa, då minderåriga, blev behandlade av vuxna som prioriterade sin rätt att hata muslimer framför att reflektera över att detta hat lett till att 77 personer (varav de flesta minderåriga) blivit dödade p.g.a. deras egna åsikter. L'Estrange pekar på att det måste vara skönt att ha en enbart teoretisk förståelse för våld så att man inte klarar av att ifrågasätta sina egna åsikter i en sådan situation och det känns lite som att det är problemet även för majoriteten av den svenska populärhistorien. De som förmedlar den (idag mestadels barnen till 68-vänstern som föddes upp med eländesforskningen) saknar praktisk erfarenhet av våld utan har fått den från Hollywoods actionfilmer och på sistone TV-serien Game of Thrones och jag måste säga att det är lite förvånande, men samtidigt väldigt talande att de krigs- och våldsvurmare som på senare år skrivit svensk populärhistoria inte direkt anmälde sig frivilliga till Ukraina. Men i filmerna och TV-serierna finns sällan några konsekvenser av våldet medan de är extremt närvarande i 1500-talets människors värld. 

Ser man till de faktiska konsekvenserna av Utøya och blodbadet kan man faktiskt bryta illusionen om att det moderna samhället skulle vara mer utvecklat. Båda slutade med att en generation unga makthavare plötsligt inte fanns (för det är vad som händer när människor blir dödade, vilket verkar svårt att förstå för somliga), men medan svenskarna 1520-1523 gick man ur huse för att köra ut sin tyrann, valde norrmännen året efter terrordådet på Utøya en regering där partiet som deras tyrann var medlem i satt. Det ligger lite i linje med allt detta försvar av Kristian II som blivit allt intensivare på senare år. 

Kristians beteende gentemot svenskarna 1520 liknar på många sätt Vladimir Putins beteende gentemot Ukraina idag: en makthavare i ett land som bestämmer sig för att invadera ett grannland som han anser sig ha rätt att härska över för att hans företrädare härskade i det landet. Att grannlandets befolkning varit tydliga med att de inte vill vara i union med hans land eftersom de känner sig kränkta och förtryckta har ingen betydelse för de är ju alla kättare/nazister. Så man går in och dödar och plundra hej vilt (Gustav Vasa och Svante Stures mormor Sigrid Banér skriver att de till och med tagit väggbänkarna på Sturarnas Hörningsholm och hon skuldsätter sig resten av sitt liv för återuppbyggnaden.). De har också båda stöd av en högt uppsatt kyrkoman. Att Putin också proklamerade i samband med den fullskaliga invasionen 2022 att han skulle avrätta hela den ukrainska regeringen offentligt i Kyiv var bara pricken över i:t.

Min koppling till 1500-talets svenskar är, liksom Sarah Lukes koppling till pojkarna på skolskeppen väldigt intensiv. Jag såg här om dagen filmen The Lost King om Philippa Langley som såg till att Richard III hittades. Det bästa med den var att den visade hur det är att helt låta sig svepa med av ett ämne. Att de valt att ha Richard som en närvaro känner jag igen. Jag vet att Märta Leijonhufvud är död, men ändå känns det ofta som att hon och hennes släkt och vänner (inklusive hennes svåger Gustav Vasa) finns bredvid mig. Historikern My Hellsing skrev i essän Min väg till utmattning i Tidskriften Respons (6/2021) att hennes utmattning lett till att hon vill relatera till människor (även historiska) och att det gör henne till en bättre forskare. Hur vore det med en populär historieförmedling som försöker förstå Gustav Vasa och vad han gör för Sverige istället för att måla ut honom som den värsta tyrannen i världshistorien för att man tar för givet att han läste Fursten (Jag orkar inte ta allt om hur det är en modern konstruktion från tyska historiker i mellankrigstiden igen, men för den som är intresserad finns det att läsa i ovan nämnda inlägg om Historiske Dage.) som 68-vänstern läste Kommunistiska manifestet? Han tar trots allt över ett totalruinerat och -utplundrat land och vänder det till en välfungerande stat med en ordentlig ekonomi.

Jag vet det ett tag varit väldigt mycket om annat här på bloggen, men jag har känt ett behov av att dels reda ut var alla märkliga tolkningar (ofta med ett enormt förakt för historiska svenskar) kommer ifrån, hur förmoderna människor och samhällen fungerar och varför vi har två så olika historieskrivningar med en, oftast fantastisk, historieforskning med utgångspunkt i källorna på universiteten och en våldspornografisk eländesforskning som förmedlas till den svenska allmänheten. 

Till syvende och sist är jag glad att jag fått "lära känna" Gustav Vasa genom det han själv lämnat efter sig (och nu när jag har hans registratur i bokform har jag planer på att låta er lära känna honom också) och han och svenskarnas befrielse från en tyrannisk kung är absolut värd att fira, men Sverige är bra mycket äldre än 500 år.